Hos frisören

Om du är en av de få som noterade att jag skalade av mig allt håret i slutet av oktober kan jag bara meddela att det har vuxit ut igen. Flera gånger om. Idag var det dags att göra något åt kalufsen på nytt.

Det finns ju ett antal frisörer här i Lusaka. Till dessa kan man lägga en handfull personer som även med europeiska mått mätt skulle kunna utge sig för att vara frisörer.

En klassisk anekdot på frisörstemat är från Maputotiden när min vän Johan (eller om det var Daniel) går in till frisören. Ingen är på plats. Han hojtar, varpå en kvinna med sopkvast i handen uppenbarar sig. Johan frågar om det finns någon klipptid. Hon nickar. Han funderar på varför hon håller kvar vid kvasten, men låter henne ändå påbörja arbetet. Långt senare förstår Johan att frisören var på lunch och den kvinnliga städerskan alltför businessminded för att kunna säga nej till en extra inkomst.

Det här råkade jag inte ut för på Crossroads idag. Jag kände mig snarare väl omhändertagen. Blev bjuden på kaffe och mariekex, samt fick ett ex av resemagasinet Getaway i min hand. En artikel om Garden Route fångade min uppmärksamhet, tills jag noterade att tidningen var från 1998 och att jag först trott den var två år gammal. Jag skrattade åt mig själv tills de andra kunderna började plocka med sina mobiltelefoner.

En annan skön anekdot från frisersalongernas Maputo är när jag kommer in och först ställer frågan om de någonsin klippt en vit mans hår. De nickar förstås. Jag känner mig till freds. Sedan undrar de om de ska använda sax eller maskin. Jag förklarar att min svenska frisör brukar minsann använda både sax och maskin. Tjejen försvinner bort en stund, snackar med sina kollegor, de fnissar och så kommer hon tillbaka och meddelar att det blir dyrare om jag vill ha både sax och maskin. Snart förstår jag varför. Tjejen framför mig var nämligen bara utbildad på saxen. Hennes kollega hade spetskompetensen på maskinen. Två frisörer, en frisyr, och lite lagom nöjd. Man kunde ju alltid dölja håret under solhatten.

Det roligaste idag var väl när jag sa till frisören att använda 3 mm-bladet på maskinen. Efter en stund kände han sig klar och undrade om jag tyckte det blev fint. Jag nickade. Han fnissade och avslöjade att han faktiskt använt 6 mm-bladet. Men, men, den bjuder jag på. Jag kände mig inte lurad. Och det gjorde jag inte på priset heller, en dryg femtilapp. Det kommer man väl inte ens under uppe på Möllevången nu för tiden?

Avslutningsvis vill jag bara meddela att det hittills (efter tolv timmars status som nyklippt) bara är Sigrid som har uppmärksammat att jag är nyklippt. Får se om någon på svenska skolan imorgon förstår vikten av att kommentera en nyfriserad kalufs.

//