Valle hos doktorn

"It's your lucky day!", sa doktorn efter en stund.
Jag förstod ingenting. Valdemar fortsatte att skrika. Han hade skrikit till och från sedan mitten av den gångna natten. Och tagit sig för öronen och sagt att han hade ont.


"It's your lucky day", upprepade doktorn, en ung man som kunde varit min egen son, om jag haft lite andra gener vill säga. Men rent åldersmässigt kunde han definitivt varit min egen son. Men nu var det min riktiga son det här gällde.

Vi hade åkt ner till CorpMed (vårdcentralen för oss utskickade expats) för att få ett läkarutlåtande, ett konstaterande att vår hemmadiagnos stämde. Och så långt kunde den unge mannen med gympaskor, jeans och t-shirt, men utan stetostop eller andra läkarlegitimationsindikerande attiraljer, ge oss rätt. Visst var det öroninflammation. På båda öronen. Men det vore ju synd att skriva ut antibiotika redan klockan 9 på morgonen. Bättre att vi väntade ett par timmar till öronspecialisten skulle dyka upp lite senare under förmiddagen. Bara det faktum att den specialisten skulle komma in samma dag tydde tydligen på tur. Visst, den läkaren var fulltecknad fram till tolvrycket, men barn har väl ingenting emot att vänta, eller?

När Valle och jag hade scannat väntesalen, läst alla tidningar och magazin från förra årtiondet och även det innan dess, tagit sönder alla de tre leksakerna (kassaapparat där både ljudet och luckan framtill fungerade, plasthund på hjul och en nopprig tygflodhäst, ja det fanns ytterligare några saker längst ner i lådan men dessa hade nog alltid varit så pass obestämbara att till och med den galnaste produktutvecklare på FischerPrice hade tvingats säga upp sig för att hon inte såg någonsomhelst leksaksrelation i dem), då, när vi gjort det gick vi ut en runda. Spatserade lite utmed Cairo Road, dvs Lusakas huvudgata, Storgatan, Kungsgatan, Södra Förstadsgatan, eller vad som helst, ni förstår att det är den stora gatan i staden. Snart hade min son även tröttnat trafiken (bussar är riktigt heta i hans världs just nu och en femtiotvåmanna fick honom på tillfälligt bättre humör, men när den försvann ur sikte kom gråten tillbaka). Strax därpå hade även godiset han just grinat sig till blivit verkningslöst. Det var ju lördag, så hittills hade jag helt och hållet följt spelreglerna, men började så smått känna det krypa av frustration.

Men på något sätt gick det två timmar. Och på något sätt kunde vi också komma före de pationenter öronspecialistdoktorn hade inbokade. Och på något sätt somnade Valdemar tjugo minuter senare på väg hem i bilen, med ena handen vilande på en medicinpåse större än det minst välsorterade apotek i den här staden, och den andra handen tryggt införd i godispåsen (som vid det här laget var mer än halvtom).

En vecka har vi nu på oss att få honom frisk. Jag funderar på om vi ska anställa en medicinerare, för med 4-5 olika preparat inser jag att hela denna vecka fram till återbesöket kommer att gå åt till att medicinera. Eller som man också kan se det; till att få min son frisk och kry. Och det är jag beredd att lägga all tid i världen på, inser jag nu samtidigt som jag skriver det. Vad är väl en veckas väntan? Har vi klarat två timmar på Cairo Road, ska vi väl klara det!

Get well soon, Valle.

//