"Är det ingen mer som ska klämme in sej i soppeskåla, gör det för all del så kan jag ta store höskrinda och frakte hele Kattehult till doktorn i Mariannelund"
Men sånt får man ta. Efter en vecka i Mozambique kan man faktiskt ha fått malaria, även på den här sidan millennieskiftet.
Sigrid var den som varit sjuk längst, men också modigast när det kom till stick i fingret. Valle vågade åtminstone låta doktorn lyssna på lungorna, men när Astrid backade även på den punkten sa doktorn till mig: fundera på om du verkligen vill att alla tre barnen ska få en traumatisk upplevelse i samband med blodprovet. Behöver de verkligen testas, det är sannolikt bara en förkylning ...
Ja, vad säger man då? Okej, vi skiter väl i att testa malaria, så att ungarna inte blir helt uppfuckade i huvudet för all framtid och börjar nita pensionärer i tidig mopedburen ålder ... Nja, jag hade lite svårt att snabböversätta ordet mopedburen så det fick bli en svensk nickning.
Och vid provtagningen sitter så en sköterska som har någon typ av pigmentsjukdom i ansiktet och ser allmänt intressant ut. Sigrid kan inte låta bli att stirra. Jag upprepar som ett mantra: han har säkert en hudsjukdom, men är väldigt snäll ändå. Vadå för sjukdom? Han har säkert en hudsjukdom, men är väldigt snäll ändå. Vadå för sjukdom ... Jo, jag sa, han har säkert en ... Men PAPPA, VADÅ FÖR SJUKDOM? FRÅGA HONOM! DU MÅSTE FRÅGA HONOM! NU! DUMMA PAPPA, jag vill inte ta blod ... AJ, nu vill jag ha plåster! Det där är inget plåster om det inte finns prinsessor på det! PAPPA, PRINSESSPLÅSTER SA JAG JU!
Men sen visade det sig alltså att den enda undersökta familjemedlemmen inte hade malaria så då har väl ingen malaria, med vår enkla afrikanska logik och nu firar vi det med Emilfilm och kanelbullar i soffan.
Vi får se om det blir soppa till middag och vi får anledning att stoppa in hela klabbet i bilen för att dra ner till Corp Med igen. Vem vet, dagen är ju bara barnet än så länge.
//
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar