På vägen från Swaziland till Sydafrika och Nelspruit svängde vi förbi glasbruket Ngwenya som en gång i tiden sattes upp med hjälp av svenskt bistånd och expertis från Kosta Boda. Under åren som gått sedan vårt senaste besök hade de utvecklat sin produktportfölj och dessutom hade området fått ytterligare några butiker. Gungelefanttillverkaren var kvar, men tycktes inte särskilt road av tre blonda utlänningar som ville prova sig igenom hela katalogen.
En chokladaffär var också nyöppnad, men övervägde nog att stänga på kort varsel efter att Sigrid gått rakt fram till första montern och tryckt sitt högra petfinger ner i en arracsboll varpå jag tagit hela klabbet under armen och burit bort dem till klätterställningen. Allt medan mamman fyndade några nya bijouterier i ännu en nyöppnad shop.
Sedan gled vi genom ännu en gränskontroll, som faktiskt gick så smidigt att jag inte ens hann fundera vidare på varför denna kontinent har en byråkrati som hämtad från sextiotalet. Inte heller hann jag kolla särskilt noga på hastighetsmätaren och vips så var vi fast i poliskontroll nummer tre. Den här gången skrattade Karin muntert. Varpå jag gav mig fan på att fixa det hela och fem minuters övertalning senare gled vi vidare efter ett "jag släpper dig den här gången". Faktum kvarstår att minibussen som jag just kört om faktiskt var en trafikfara och att det var därför som jag, högst tillfälligt, ökade hastigheten, för familjens säkerhet.
Väl framme i Nelspruit drog vi genast till Medi-Clinic för att fotografera Astrid framför sjukhuset där hon är född. Att döma av personalliggaren jobbade såväl dr Combrink som dr Botha kvar, även om mycket annat förändrats. Karin och jag såg på varandra och bestämde oss för att inte ta en kaffe med dem eller begära ut några journaler; man ska ju ha något att se fram emot resten av livet också.
Och sedan svängde vi bort till lodgen där vi bodde första veckan efter Astrids födelse (och så klart vid en massa andra tillfällen därtill). Samma rum, samma dofter, samma personal. Visst är livet fantastiskt när man smått filmiskt kan återuppleva det. Visst nu har vi ju tre busiga ungar, men de visade sig välidgt nöjda med ett eftermiddagsdopp i poolen samtidigt som vi kunde avnjuta en god Beaumont. Chez Vincent är en mycket trevlig lodge, med mycket god mat och en härlig atmosfär. Oxfilé med Onyx (Cab Sauv 2004) funkar väldigt fint (ja, vi öppnade alltså två helrör rödvin denna dag, men slutförde inte uppdraget förrän dagen därpå).
Det blev två nätter i Nelspruit och en hel dag på den nya shopping mallen i'Langa där vi satte sprätt på resterande semesterkassan och lite därtill. Sedan var det bara att packa in sig i Corollan och bege sig till Joburg och vidare hem till Lusaka. Där hade åtminstone vår hund saknat oss. I övrigt var det mesta sig likt, innan regnsäsongen drog in över staden ett dygn senare.
//
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar