Nu har jag faktiskt ett avslöjande att göra. Det är hög tid att ta bladet från munnen och berätta varför det varit så tyst här den senaste tiden. Så här ligger det nämligen till.
Det är nu en vecka sedan vi såg den zambiske presidenten, mr Banda, för första gången. Han hade då bjudit in sig själv till svenska residensets luciafirande och drog några riktigt sköna anekdoter från sin studietid i Lund och tillhörande språkkurs i Växjö. En liknelse han då kunde lagt till för att ge ytterligare en dimension till sitt framförande är att Växjö ju betyder "staden där vägarna möts", vilket fritt översatt till engelska blir "Crossroads", och så heter minsann ett shopping center som ligger mycket nära självaste svenska residenset. Okej, Bandas berättelse om hur svenska män och kvinnor delar dusch, åtminstone i de lundensiska studentkorridorerna var ett snäpp bättre, det håller jag med om.
Nåväl, imorse var det dags igen. Halva amerikanska skolan var avspärrad och till en början trodde jag att julshowen som barnen repat inför i flera veckor blivit bombhotad, eller möjligen att någon i svenskkolonin låtit sig inspireras av förra helgens julruschhändelser i Stockholm, men så var det nu inte. Dock tvingades åtminstone jag parkera väldigt långt bort och ofrivillig motion är inte alltid av godo, har jag hört.
Väl på plats i den stora aulan anlände snart presidenten med sin familj. Jag borde tänkt på det tidigare, men först nu inser jag att deras barn naturligtvis går på den amerikanska skolan. Presidentens närvaro verkade dock inte på något sätt påverka barnen i Primary School som alla gjorde ett helt klanderfritt uppträdande och sjöng allt från Blinka Lilla Stjärna till Det Lilla Ljus Jag Har. Kan det bli bättre, en helt vanlig torsdagsmorgon på amerikanska skolan?
När showen väl var slut var det hög tid för mig att åka och göra de sista julklappsinköpen. Vad jag köpte, och till vem, kan jag dock inte avslöja, än.
//
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar