Okej, jag erkänner, det har varit lite väl tyst på bloggen under en tid nu. Men oro dig inte, just den här bloggen är inte nedläggningshotad.
Som alltid när en sån här situation uppstår beror det på prioriteringar. Jag har haft annat högre upp på listan än att skriva i detta forum, men tänkte försöka ta igen det. Bland annat genom att berätta om de senaste dagarna.
Alltså, det är inte särskilt ofta man fyller år, och 46 borde rimligen bara inträffa en gång. Så i torsdags var det dags för min del. Att jag nu är närmare 50 än 40 är inte längre en stor grej. Det blev jag varse redan dagen efter min förra födelsedag, när en kollega till mig, vi kan kalla henne Theresa, tog emot ett samtal från en kund som sökte en man i femtioårsåldern som just varit och gjort en superviktig presentation hos dem. Ja, ni fattar, jag har precis fyllt 45 och blir kallad en man i femtioårsåldern. Jag har nu förlåtit både kunden och min kollega, men just då sved det till ordentligt.
Nåväl, i torsdags morse blev jag väckt (inte så ofta det sker nu för tiden) med skönsång och levande ljus och kaffe på sängen (det var hunden Coffee som dagen till ära hoppade upp i sängen och grattade mig med ett slick i ansiktet, tack!). Dagen förlöpte sedan med såväl finlunch med medföljarmännen och finmiddag på en av Lusakas "mest kända" restauranger (Lusaka Club/The Marlin) med familjen. Och dit blev jag skjutsad iförd ögonbindel. Ja, ni fattar, det var överraskningarnas dag alla kategorier och jag kände mig allt annat än lastgammal, fett najz liksom.
Jag kanske blivit 46 på pappret men känner mig mer som 45.
Därefter hade jag en vilodag. Innan det idag var dags att stiga upp 04.05 för att 04.30 kliva in i en bil och låta mig skjutsas till Chisamba. Fyra svenska grabbar som alla var sugna på att springa 10 km trail run. Det ljusnar, det börjar duggregna, marken luckras upp och blir till lera. Pallplatserna i detta millopp tas av mina tre medpassagerare, medan jag själv släntrar in en bra stund senare. Men, jag är stolt ändå. Första loppet under Zambiatiden. Första medaljen. Ja, ni fattar, det här kan bara fortsätta spikrakt uppåt.
Livet som 46-åring känns just nu allt annat än svårt!
// Theodor
Som alltid när en sån här situation uppstår beror det på prioriteringar. Jag har haft annat högre upp på listan än att skriva i detta forum, men tänkte försöka ta igen det. Bland annat genom att berätta om de senaste dagarna.
Alltså, det är inte särskilt ofta man fyller år, och 46 borde rimligen bara inträffa en gång. Så i torsdags var det dags för min del. Att jag nu är närmare 50 än 40 är inte längre en stor grej. Det blev jag varse redan dagen efter min förra födelsedag, när en kollega till mig, vi kan kalla henne Theresa, tog emot ett samtal från en kund som sökte en man i femtioårsåldern som just varit och gjort en superviktig presentation hos dem. Ja, ni fattar, jag har precis fyllt 45 och blir kallad en man i femtioårsåldern. Jag har nu förlåtit både kunden och min kollega, men just då sved det till ordentligt.
Nåväl, i torsdags morse blev jag väckt (inte så ofta det sker nu för tiden) med skönsång och levande ljus och kaffe på sängen (det var hunden Coffee som dagen till ära hoppade upp i sängen och grattade mig med ett slick i ansiktet, tack!). Dagen förlöpte sedan med såväl finlunch med medföljarmännen och finmiddag på en av Lusakas "mest kända" restauranger (Lusaka Club/The Marlin) med familjen. Och dit blev jag skjutsad iförd ögonbindel. Ja, ni fattar, det var överraskningarnas dag alla kategorier och jag kände mig allt annat än lastgammal, fett najz liksom.
Jag kanske blivit 46 på pappret men känner mig mer som 45.
Därefter hade jag en vilodag. Innan det idag var dags att stiga upp 04.05 för att 04.30 kliva in i en bil och låta mig skjutsas till Chisamba. Fyra svenska grabbar som alla var sugna på att springa 10 km trail run. Det ljusnar, det börjar duggregna, marken luckras upp och blir till lera. Pallplatserna i detta millopp tas av mina tre medpassagerare, medan jag själv släntrar in en bra stund senare. Men, jag är stolt ändå. Första loppet under Zambiatiden. Första medaljen. Ja, ni fattar, det här kan bara fortsätta spikrakt uppåt.
Livet som 46-åring känns just nu allt annat än svårt!
// Theodor
Hej. Trevligt skrivet. Tänk på att man är ALLTID evigt ung. Bara lite gammal någon enstaka dag, men då får man rycka upp sig igen. Vi "gamle" kan hitta på något roligt och spännande. Det lever man länge på. Idag har det varit stavgång, prat och go-fika. Strax ska vi fira R+M:s 71-årsdag och ikväll sammanträde. Tre överraskningar på samma dag.
SvaraRadera