Alltså så här, jag kände mig lite svag i mitten av veckan. Det kan ju bli så om man råkar få i sig något olämpligt eller slickat på fingrarna i så kallat otvättat tillstånd. Ni vet, man blir lite matt, både på sig själv och rent fysiskt. Det sätter sig också mentalt. Man tror att man aldrig mer ska kunna träna eller äta eller sova ordentligt.
Men, till slut kommer krafterna krypande åter. På med träningskläderna och med tunga steg ut i joggingspåret. Milen har suttit som en smäck tidigare, och även om man vet att det är svårt efter några dagars krasslighet måste man testa.
 |
| Siktet inställt långt där borta, lite blek, flåsande och trött i blicken. |
Jag antar att jag flåsar ganska kraftigt redan efter några hundra meter. Det är inte uppför. Det är egentligen inte varmt. Det gör inte ont någonstans i kroppen. Magen håller, de senaste dagarna till trots. Men flåsar gör jag likväl.
Första kilometern går utmed Sable Road och är bara en enda lång raksträcka, sedan blir det ett skuggigt parti igenom Sunningdale (jag vet, det är helt ologiskt, borde heta Shadowland istället ...). Därefter får man passa sig en dag som denna. För exakt vid tre kilometer går rundan förbi den centralt belägna golfbanan. Det är inte så att folk är dåliga på golf och skjuter bollarna ut på vägen, men det finns några golfare i bekantskapskretsen och då måste jag ju visa att jag faktiskt springer på min runda och inte bara promenerar runt.
 |
| Utmed golfbanan måste man springa på så ingen ser att man maskar ... |
Så, raksträcka, skugga, skärpa sig vid golfen. Men sen då? Jo, det är där det brukar hända. Mellan fyra och sex kilometer vänder banan och där finns det ibland några talföra män. Som nu senast:
"Oh, wow, mr Strong Man!", hojtade han ganska högt, förmodligen för att överrösta mitt flåsande. "Keep it up, keep it up!"
Då känner jag ju pepp. Då blir det roligt igen, även om jag bara är halvvägs och måste skärpa mig på nytt när jag ska förbi golfarna och sedan åter in i skugglandskapet och kanske avsluta med den två kilometer långa Roan Road. Här känner man faktiskt pannbenet växa sig en aning fetare för varje gång man klarar sträckan. Och blir man påkommen i promenadtempo svider det ju så klart hårt.
 |
| Skuggig gata i det missvisande Sunningdale aka Shadowland |
Men, där vid vändningen, halvvägs genom banan, för någon vecka sedan var det en annan kille som ropade på mig:
 |
| Här ser det ut som om löparen behöver lite pepp, och just vid vändningen står oftast de glada zambierna och kommenterar. |
"Go go go", och jag mötte honom med ett leende och försökte säga något smart tillbaka men det bubblade bara till och jag fick ur mig ett enkelt thank you. Men han fattade så klart att jag var lite trött och hojtade både peppigt och entusiastiskt. "Can I join?"
Alltså, så bra folk är på att heja igång en småjoggandes fyrtioplussare! Fantastiskt. Jag tror detta peppande skulle kunna bli Zambias nästa stora exportsuccé. Ni som hängt med ett tag vet att jag för länge sedan var mr Fitness Boss med hela Ibex Hill. Och nu: mr Strong Man. En man som folk vill hänga på i joggingspåret. Jorå, det här är stort. Värt minst bragdbronset och ett par nya löparskor till mig själv.
 |
| Här har löparen passerat den krävande Roan Road och är åter på Sable Road, bara några hundra steg kvar ... |
Det blev en cykeltur också. Men då var det inte så många som peppade. Bara en kille som kom fram och sa att hans lillebror undrade om jag kunde ge lite pengar ... Och så en man som räfsat undan en halv soptipp för att plantera majs och som kände på luftfuktigheten att det snart skulle börja regna på riktigt så att grödorna kunde skjuta i höjden, vilket han kompletterat med en bön till gud.
Väl hemma från tvåtimmarsrundan på cykel är det någon i sociala medier som kallar mig fegis för att jag inte hängt med på en fyratimmarsrunda istället. Alltså, där snackar vi INTE pepp. Och kom ihåg, jag kände mig ju faktiskt lite svag i mitten av veckan.
//Theodor
P.S. Skulle jag nu mot all förmodan ge mig ut på den där fyratimmarsrundan nästa helg så lär jag väl nämna det ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar