Cape Town - del 2 (Whale Coast och Garden Route)

Morgonlogistiken var perfekt, solen gassade och i baksätet satt tre minderåriga turister. De två vuxna i framsätet log mot varandra, lade upp kartan framför sig och petade sedan i ettan. Det var dags att lämna Kapstaden för den här gången.

Förbi kåkstäderna utmed motorväg N2 var allt lugnt.
"Inga avtagsvägar, inga problem", sa mannen bakom ratten.
Kvinnan bredvid honom hade redan slumrat till, de minderåriga i baksätet likaså. Mannen gjorde ett försök att byta från barn- till vuxenmusik, men en av passagerarna jämrade sig genast och astridlindgrensångerna fick dröja sig kvar i högtalarsystemet.

Tankarna började flyta, inte bara som ett resultat av värmen och det begränsade kylsystemet i fordonet. Minnena från de gångna dagarna var fina, förväntningarna inför de kommande resmålen utmed Whale Coast och Garden Route höga.

Plötsligt började det dyka upp skyltar om avtagsvägar. En enkel knackning på kvinnan bredvids axel, fler grymtningar och efter lite gruff kring kartan och hur den skulle läsas var de till slut på rätt spår igen. En fantastisk väg utmed kusten, men inga valar, inga hajar, inga sälar och inga pingviner. Barnen fortsatte att sova, värmen att stiga.

Väl framme i Hermanus stekte solen från en molnfri himmel. Det kändes nästintill för lätt att hitta parkering, men att enas kring restaurang blev svårare. Till slut tryckte de in sig på Mugg&Beans uteservering. En stund senare var alla mätta och belåtna, men då kom nästa kris. Vad skulle de välja: att titta på utsikten nere vid hamnen eller gå till lekplatsen? Någon tyckte till och med att glassbaren runt hörnet kändes som ett bra alternativ.

Röster som höjs, barn som kinkar, vuxna som grymtar. Till slut enas kvintetten kring en kombinationslösning där barnen leker medan de vuxna tittar på utsikten, och där alla fem till slut landar på glassbaren. Nytt kiv, naturligtvis. Det finns bara en rosa bägare kvar och ägaren förstår inte varför grön eller blå skulle vara ett problem; det är väl glassen ni vill ha?

Efter ett stopp på en ostfabrik och senare på en ljusfabrik entrar familjen Struisbaai, nära Cape Agulhas. Ännu ett delmål är nått. Det finns en strand och ett strandhak. Den yngste resenären är väldigt nöjd, för det serveras pommes frites. Det ryktas att det är det enda han ätit hittills på semestern. Senare kommer det ryktas att det är det enda han ätit på hela semestern, förutom en halv fish nugget som av misstag hade hamnat mellan två pommes.

De bor två nätter i Struisbaai, hänger största delen av tiden på stranden, förutom en liten tur till Cape Agulhas. De blir snart varse att detta är Afrikas sydligast spets och dessutom väldigt vackert. Spänningen stiger. Flera av resenärerna går till och med upp i fyren, andra nöjer sig med att åka på den söndriga hästen utanför närlivsbutiken.

Ytterligare några vågar sig på en spontan vinprovning. Det visar sig senare att den yngste resenären blir sövd i en bil för att den äldste resenären ska kunna åka på ytterligare en vinprovning, i smyg, och till på köpet krävs det en hjärtsnörpande biltur på dåliga vägar som kantas av strutsar, gaseller och fårfarmer. Senare på kvällen klämmer en av de yngre resenärerna två fingrar blodiga vid lek i en dörr. Spänningen är som sagt olidlig.

Från Afrikas sydligaste spets blir det en lång resa via Mossel Bay fram till George och Wilderness där familjen ska tillbringa de sista tre nätterna. Bilturen präglas av bra musik, härliga vyer, lek i baksätet och intellektuella samtal i framsätet. I Mossel Bay äter familjen lunch på en restaurang precis vid havet, också där med en fyr precis i bakgrunden. Bordet är vingligt och flera gånger välter familjen ut mat och dryck. Irritationen växer.

Väl framme på Solliez Bed and Breakfast i Wilderness sätter de sig ner på uteplatsen med havet rytande tio meter ner. Några minuter senare har den näst yngsta resenären trillat vid buslek och slagit sig blodig i munnen. Barnskriken överröstas av dånet från vågorna.

De kommande dagarna åker familjen på kattzoo, tar en laguntur i Knyssna och shoppar på ett center i George. Dessutom badar man i höga vågor och starka strömmar vid Victoria Bay, bara några kilometer från lodgen. På kvällarna äter de fantastiska middagar, barnen får glass och alla somnar sött, med havets vilda vågljud strax utanför panoramafönstren.

Även sista morgonen är logistiken nästan kusligt perfekt. Inte ens hyrbilsinlämningen, eller incheckningen lämnar någon oberörd. Allt flyter perfekt, så när som på en sak: mannens nyinköpta take away-kaffe. Mitt framfö incheckningsdisken händer nämligen det som inte får hända. I ett försök att klämma fast plastlocket över muggen, skvalpar den varma drycken över. En het fuktig fläck bildas på mannens skjorta. Incheckningspersonalen kippar efter andan. Familjen stelnar till när mannen drar av några mindre barnvänliga fraser. Men det dröjer bara någon minut innan allt är över och spänningen lagt sig. Med två våtservetter går nämligen kaffefläcken bort och familjen kan flyga hem igen via Johannesburg fram till Lusaka, utan att det händer mer läskiga saker.

//