Åhörardag på AISL

I tisdags var det åhörardag på American International School of Lusaka (AISL). Varje elev hade en egen tid (45 minuter) med sina föräldrar och fick chansen att visa för sina föräldrar vad de lärt sig under läsåret. För tjejernas del är det ju lite kortare tid, men det visade sig ändå att de hunnit med mycket på de tre månader som gått sedan vi kom.

Varje elev har en egen portfolio där de tillsammans med lärarna fyller på information om vad som händer. Texter, bilder och teckningar ger tillsammans en väldigt bra bild för oss föräldrar.

Astrid valde att visa oss hur man spelar Memory, tog oss med in i Play Role Center, målade en fin tavla och gick igenom sin portfolio.


Sigrid expresspusslade tre pussel, målade flera teckningar, byggde med bokstavslådor och bjöd oss på pop corn och juice.

Det är så som åhörardagarna funkar här. De kallas för student led conferences, för att ytterligare understryka den enskilde individens ansvar och möjlighet att själv styra sin utveckling och framtid. Hemma har vi kanske mer av ett grupp och del-i-helhetsperspektiv. America is Amerika!


Jag fotade förresten det här fina collaget. Undrar just om barnen själva har valt pappersfärg för att göra sina självporträtt? Brunetten Ellinor, blondinen Peggy och Sigrid har ju lyckats väldigt fint i sina materialval ...

//

Astrid på intensivträning

Idag har Astrid inlett en intensivträning tillsammans med sjukgymnasten Musonda. Tidigare har vi träffat Musonda på torsdagseftermiddagar, men nu ska vi köra ett par gånger i veckan. Varannan gång blir det tillsammans med sexåriga zambiska tjejen Vanessa. De körde första passet tillsammans idag och båda var lika exalterade; Astrid av Vanessas flätade svarta hår med glaspärlor i topparna, och Vanessa av Astrids blonda silkeskalufs.


Vanessa tränar mest benen medan Astrid tränar sin högersida samt att försöka öka sitt fokus från fem minuter (första gången vi tränade med Musonda undrade Astrid om vi skulle åka och bada efter tre minuter ...) till lite längre pass (idag tog det 55 minuter innan hon ville åka hem och leka med sina syskon).

Musonda har också börjat lägga in viss språkträning. Idag hjälpte Vanessa sin svenska vän att hitta orden, vilket Astrid nappade på och tyckte var jätteroligt. Det krävs kanske inte någon svensktalande engelsklärare, utan bara rätt incitament för Astrid att lära sig. Idag tyckte hon det var roligt, och då kunde hon också varenda ord på bokstavskorten som utgjorde en annan av dagens övningar.

Mobilkameran behöver städas av så att bilderna blir lite mindre suddiga, men det är ändå tydligt att Astrid gjort stora framsteg vad gäller att hålla upp båda armarna, och som sagt att hålla koncentrationen lite längre.

Idag var Musonda väldigt stolt över båda tjejerna. Ska bli spännande att se hur intensivträningen funkar och vad det ger för resultat.

//

Kulturutbudet i Lusaka

Igårkväll kallade vi in hemhjälpen för lite barnpassning och åkte ner till Alliance Francaises där det bjöds på jazzkonsert. Tre fransmän som låtit sig inspireras av såväl barbershop som Ofra Haza och lokal afrikansk manlig körsång och dans. Högintressant med andra ord. Karin hade fixat biljetterna på jobbet. Hade fått nys om evenemanget av en slump. Det verkar inte riktigt finnas något Luger.se eller DN På Stan där man kan hitta allt som händer. Anledningen till det kan ju i och för sig vara att det är ganska skralt vad gäller det kulturella utbudet i Lusaka. Vi har varit på ett par konserter, vernissage och så har det varit någon teater, men man kan inte direkt välja och vraka. Det som är bra är att vi nu har löst barnvaktsfrågan, vilket vi inte hade i Sverige. Behöver inte kalla upp föräldrarna 45 mil för att gå på 2 timmars konsert.

Jag kanske borde starta en facebookgrupp eller ett uppror: Mer kultur åt oss!

Här lite bilder från vernissage på Nhats utställning (olja) i slutet av mars, samt Henrik Ribys coverband som spelade på Brown Frog i början av april (borde lägga en ljudfil: valet av 60-70-talslåtar var perfekt), samt gårdagens franska band.

Nhat på vernissage

Urban Gas på Brown Frog - mitt nitbälte syns inte bakom hammondorgeln ...

Chaminuka - landets största konstsamling

Fransyska mellan fransmän

Kaffe - en zambisk topplista

Jag såg på Facebook att Emil var i behov av kaffe. Själv har jag just dragit i mig tre koppar. Zambiskt. Från en konkad kaffefarm som heter Munali och som jag nämnt ett antal gånger tidigare. Tyvärr finns det bara mellanrost kvar till försäljning och då måste man åka ut dit, ca 7 mil. Inget man gör varje dag med andra ord. Men på vägen hem från Livingstone för en tid sedan köpte vi en hel låda och det lagret finns fortfarande kvar.

På skolan finns det flera familjer med kafferelationer. Någon har föräldrar med plantage i Kenya, osv. Så kaffe tycks viktigt i landet, men ändå är utbudet lite skralt. Kanske går det mesta på export?

Zambia har ett antal kaffeplantage och flera olika inhemska märken. Vi körde förresten förbi ett plantage på vägen hem från vår resa till Shiwa Ngandu i påskas, men jag var för sugen på att komma hem så jag missade att kolla vems plantaget var.

Några hus bort från vårt, ja nästan mitt emot den port där de har Varning för Älgen-skylten, där ser jag dagligen bilar från ett annat märke, Mutende Mumpanga. De verkar gå lite bättre än Munali, har till och med försett sig med reservhjulsskydd med sin logga på. De har minst fyra olika påsar till försäljning i de flesta butiker; mörkrost och mellanrost, bönor och malet i varje.

Sedan har vi de lite enklare märkena, åtminstone vad gäller marknadsföring och förpackning. Dels ett märke, Kaleya Coffe, som levererar såväl bönor som malet i jutesäckar. Läckert, men ändå lite väl enkelt. Det är lite varierande kvalitet. Och så finns Kasama Coffe, som jag än så länge bara hittat malet och vars förpackning är en enklare tygsäck med tryck på. Deras största problem är att det malda kaffet inte är vaccumförpackat och smaken har försvunnit redan innan jag är hemma från butiken. Det kaffet säljs som ett ekologiskt alternativ i små och stora butiker.

Förutom ovanstående inhemska alternativ så finns det några arabiska, grekiska och sydafrikanska märken i butikerna. Och så pulverkaffe, men det nämner jag inte även om zambierna inte direkt tycks se skillnaden, de är väl tedrickare snarare än kaffekonsumenter, försöker jag förklara för mig själv.

Ett märke som jag inte sett i butikerna på ett bra tag nu är Marika Coffee (silverpåse med rosa etikett). Jag köpte för nästan två månader sedan i butik och dessutom fanns det på Dutch Market (en marknad för alla vita en gång i månaden, nästa tillfälle är 25/4). Mycket synd att de inte lyckats exponera sig på sistone. För dels har de fler varianter (tagit sig vatten över huvudet på denna lilla kaffemarknad?) och dels är smaken i särklass vassast i landet. Jag får sätta mitt hopp till kommande lördag och då köpa på mig flera påsar om det finns.

Så, kaffetoppen i Lusaka ser alltså ut så här:
5. Kasama (med vaccumförpackning finns möjligheten att avancera)
4. Kaleya (öka kvaliteten så får vi se nästa gång)
3. Mutende Mumpanga (finjustera rostningen så finns det platser att knipa)
2. Monali (fixa ekonomin så att bolaget kommer på fötter och därmed ut i butik)
1. Marika - klar vinnare i detta kaffetest!


Om du har synpunkter på denna topplista är det bara att kommentera eller komma förbi på kaffeprovning någon dag i nästa vecka. Här råder öppet hus, hela tiden.

//

Älgar och tigrar i Afrika

Alla vet ju att det varken finns älgar eller tigrar i Afrika. Den sista tigern på Lusaka Zoo (Munda Wanga i dagligt tal) dog för flera år sedan även om buren fortfarande finns kvar och guiderna får det som att låta att den gick bort under natten som gick och just jag hade oturen att aldrig få se den. Men visst, det är ju naturligtvis rätt, svenska tigrar finns det ju alltid, var man än kommer i Världen. Så även i Zambia.

Men älgar då? Jo, de flesta är utrotade sedan länge, men ett par hus bort finns det tydligen en sista levande älg. Och den ska man minsann passa sig för. Jag blev nästan lika rädd för den här skylten (se bilden) som för de tre potentiella rabieshundar som var farligt nära att nafsa mig i knäskålarna förra gången jag var ute och joggade. Och idag var det alltså fara och färde igen. Bilden hann jag ta, men sen kutade jag med längsta stegen hem. Kanske tar jag bilen i eftermiddag och kör igenom porten för att se om de verkligen har en älg. Och om de har det är det kanske läge för mig att ringa myndigheterna, för tillstånd lär de inte ha.

Lika lite hade ju jag tillstånd att publicera en bild från Valles ettårskalas igår. Så mitt under morgonens joggingtur kommer det ett hotfullt mail från censurmyndigheten som ber mig att plocka bort en bild. Det kändes säkert lite som när den där svenske moderatpolitikern fotade Robert Mugabe i en bokaffär i Singapore i påskhelgen och blev upphånglad av några livvakter mot en vägg. Skillnaden är väl kanske att jag inte är direkt politiskt aktiv och att min fru inte är lik Mugabe, varken till sätt (för det mesta) eller utseende. Jag valde naturligtvis att genast ersätta bilden. Men till skillnad från moderatpolitikern kommer jag inte låta DN publicera några nakenchoksbilder på min fru. I övrigt vill jag inte kommentera ärendet. En svensk tiger.

Shiwa Ngandu (Africa House) - en påsksemester

Tjejerna har haft två veckors påsklov (av någon outgrundlig anledning var det de båda veckorna före påsk, inte den före och den efter). Karin tog semester i påskveckan och då tankade vi Patrolen full och begav oss tillsammans med familjen Andersson Norrby upp till norra Zambia för att ta en titt på Shiwa Ngandu (Africa House). Vi hade båda snabbskummat väl valda delar av Christina Lambs bok Africa House innan resan (att läsa en hel bok från pärm till pärm hör till ett annat liv, pre-2004, pre-tre ungar) och såg verkligen fram emot detta.

Det är närmare 750 km att köra, så vi gjorde en övernattning på vägen. Barnen var väldigt duktiga och tittade på DVD, lyssnade på musik och sjöng om vartannat när de inte sov eller drog varandra i håret eller skrek på den varma solen eller snodde leksaker för varandra. En helt vanlig bilresa helt enkelt.

Väl framme vid estaten Shiwa Ngandu tog vi oss till Kapisha Hotsprings, en lodge som drivs av Mark Harvey, sonson till Sir Stewart Gore Brown som lät bygga hela Africa House på 1920 och 30-talet. En galen man med en galen dröm om att ha ett äkta brittiskt estatehouse, men som inte hade råd att bygga det i England och därför lät göra det i Afrika. Han levde på kärlek. Besatt av sin moster, gifte sig med sin största kärleks avbild (dvs dotter) och med en stubin kortare än de flesta. Det är väl genom den typen av galenskap man lyckas här i världen ...

På lodgen finns en het källa som vi badade i varje morgon. Inte illa att få med hela familjen på morgondopp kl.06.00. Tack Astrid för den! Ca 40 grader i vattnet, inte helt fel. I övrigt var vi och tittade på ett närbeläget vattenfall, åkte en tur på floden, gjorde en game drive, barnen red på hästar och så besökte vi naturligtvis själva huset, Africa House.

Vi bodde tre nätter på lodgen. Ganska lagom. Underbar mat i en mysig restaurang. Mycket av det som serverades odlade Mark själv. Det fanns dessutom sylt, marmelad, chutney och pickles till försäljning. Jordgubbsmarmeladen var utsökt!

På vägen hem stannade vi till i Serenje och handlade några fina korgar. Lunch köpte vi på Cims restaurang i Mpika och så kunde vi inte låta bli att köpa barnen varsin liten träpall med kohudstopp strax norr om Kapiri Mposha / strax söder om Mukushi, dvs ca en mil söder om Forest Inn, där vi tog en natt även på hemvägen.

//

Chaminuka - Karin 25 +

När Karin fyllde 25 (och lite till) för nästan en månad sedan fick hon lite kläder, presentkort på ansiktsbehandling (inte av mig ;-)), manikyr och pedikyr, mm. Det här är nu inget inlägg med avsikt att rada upp varken skrytpresenter eller visa på torftiga idéer eller liknande. Ej heller någon bra uppslagsartikel för du man som närmar dig 40 och har total blackout inför din livsledsagares kommande bemärkelsedag. Däremot tänkte jag att det kunde var lite trevligt att lägga ut några bilder från den weekend som Karin jag och Valle tillbringade på en lodge några mil utanför Lusaka.


Man kommer till Chaminuka genom att köra till flygplatsen och sedan ta en grusväg en bit ut i bushen. Detta klarade vi fint. Sedan var det lunchbuffé, vilket också gick finfint. Sedan lämnades Valle och jag ensamma i baren medan Karin för första gången sedan våren 2004 lade sig på en solsäng i mer än 20 minuter. Det grillade köttet från lunchen tycktes vara en stor inspirationskälla. I baren var Valle helt ointresserad av eftermiddagsvila och gjorde istället allt för att norpa mitt ölglas. Vad ska det bli av den här mannen?

Senare på eftermiddagen åkte vi på en tvåtimmars safaritur med påföljande vin- och ostprovning. Det tog lång tid innnan vi fick se annat än impala, men till slut hade vi ändå sett ett antal olika antiloper, struts, mm. Den stora behållningen blev dock sju giraffer som gick på rad i kvällssolen.

Natten var förhållandevis lugn utan tre barn i sängen!

Sammanfattningsvis tror jag att Karin var väldigt nöjd med denna weekend. Jag frågan henne igen nu i skrivande stund och hon säger som hon sa i vigselkapellet för snart sju år sedan "Jaaa"

//

Valdemar 1 år

Lille Valle har nu blivit stor kille. Nyligen fyllde han ett år och blev firad med hemlagad tårta och barnkalas. På presentbordet låg bland annat en fin lastbil med tippflak, ett campingtält med sovsäck och stol, kläder, böcker, grabbiga klädhängare, boll, badleksaker, mm.

Till kalaset hade pappa klippt honom. Två gånger. För efter första klippningen utspelade sig nämligen följande dialog mellan mig och en nära vän (vi kan kalla henne Marika, men det är naturligtvis inte hennes riktiga namn):
"Visst har Valle klippt sig"
"Ja, han var ju lite långhårig"
"Snacka om pottfrisyr"
"?"
"Hade frisören en riktig potta?"
"?"
"Ja, man vet ju aldrig i ett sånt här land"
"Vad menar du, blev det så illa?"
"Nja, det är ju lite väl kort på sidorna ..."
"Jag tyckte det blev bra, borde kanske ha tagit lite mer där bak snarare"
"Vart gick ni någonstans?"
"?"
"Och vad kostar det för så här små barn?"
"Det är jag själv som har klippt ..."
"Eh ..."
"Och jag tyckte nog inte det blev så illa"

(Obs, naturligtvis är ovanstående dialog inte helt i detalj återgiven så som den utspelade sig i verkligheten, och ni som känner mig vet att jag både har en gnutta humor och är en god frisör. Den genen har jag ju från min mor ...)

Och några dagar efter kalaset fick han dessutom sin första tand i överkäken, så nu går det mycket bra att bita av både det ena och det andra. Med åldern har också hans humör börjat framträda lite mer. Han kan bli riktigt arg om tjejerna tar någon leksak eller han inte får som han vill (t ex äta gamla våtservetter, banka med en gaffel i köksbordet, eller måste sitta i bilbarnstolen trots att det ju är mysigare att bara vara hemma och inte hämta syrrorna på skolan vid lunchtid).

//


P.S. Karin hade en ny topp på sig på kalaset. Notera också att Valdemar är väldigt nära att blåsa ut sitt ljus helt på egen hand. Inte illa för en så lite kille! D.S.

Afrikansk tystnad

Hej på er, igen,

Inledningen på det här inlägget blir lite som ett brev, men det känns som det var väldigt längesedan jag skrev någonting. Flera veckor. Befinner man sig i Afrika så är det inte helt ovanligt att det skrivna ordet tystas ner. Nu har min bortavaro från bloggen ingen större makropolitisk anledning, utan snarare mikropolitisk, om ens det. Vi har helt enkelt haft två veckors påsklov med barnen och dessförinnan var det väl någon vecka av party och annat. Men nu är jag tillbaka, tror jag. Och för att kompensera lite grand tänkte jag fylla upp det tomrum som uppstått med några kompletterande inlägg.

Innan jag skriver mer vill jag bara passa på att tacka mina 6 fans (sk bloggintresserade) för det fina stöd ni ger mig. Detta måste vara en av södra hemisfärens mest välbesökta bloggar på svenska, åtminstone med hemmapapparollen i Zambia som huvudsakligt tema. Den som kan motbevisa detta vinner naturligtvis en lyxweekend i vårt poolområde (softdrinks och egen solstol ingår).

Mina största fans är alltså (och tack än en gång för allt stöd):
1) Jerry
2) Inger
3) Bosse
4) Ida
5) Linda
6) Susanne

Jag lägger ut bilder på er under den hemliga delen av bloggen ...

//